En julberättelse- del III

Image  by kjpargeter on Freepik

Monstret var…. monstret var kungen.

Orden slog in i Alice som ett fysiskt slag. Hon sneglade på Erik. Hans ögon var blanka av tårar.

Hon nickade.

Erik vände sig bort och drog hastigt handen över ögonen.

⁃ Låt oss… låt oss göra det här.

Han lät spetsen på svärdet glida ned så att han kunde öppna dörren ut till korridoren.

Alice ögon fastnade direkt på en mörk skepnad på golvet längre bort i korridoren, men vred genast bort huvudet. Hon hade ingen önskan om att undersöka den närmare.

Månljuset strilade in genom fönstren och bildade fyrkanter av ljus på golvet, men mellan pölarna av månljus härskade skuggorna.

De gick så tyst som de kunde. Erik först med svärdet i båda händerna. Alice ansträngde öronen för att höra något i den onaturliga tystnaden.

Men där var något.

⁃ Jag tror jag hör något, viskade hon, så tyst hon kunde.

Ett svagt morrande.

Hon ansträngde sig för att höra varifrån ljudet kom. En annan våning kanske?

Skrapet av klor.

Hon stelnade till.

⁃ Erik, sa hon.

Morrandet ökade. Något stort lösgjorde sig ur skuggorna framför dem.

⁃ Spring! ropade Erik.

Alice behövde inte bli tillsagd två gånger.

Hon sprang.

Erik stannade en sekund längre, som för att säkerställa att han hamnade mellan henne och sin far, men sen kastade han sig också iväg.

Deras steg smattrade i den tomma korridoren.

Besten följde efter i maklig takt, som om han var säker på att fånga sitt byte så småningom, och njöt av att se hur länge han kunde få jakten att pågå.

Vägen till tjänstefolkets trappa var blockerad, de skulle behöva ta stora trappan ner till entrévåningen och försöka ta sig ut den vägen. Det skulle gå hopplöst långsamt att springa ner för alla trapporna.

Alice såg sig desperat omkring efter en idé, något som skulle kunna ge dem ett försprång.

Ljudet av klor mot stengolvet kom bara närmare bakom dem.

De var nästa framme vid trappan. Långa svepande trappräcken som de brukade åka kana på mellan våningarna, tidiga morgnar när bara pigorna var uppe.

Tanken gav henne en idé.

⁃ Erik, trappräckena! Kommer du ihåg?

Erik kastade en blick bakåt och såg sen framåt igen. Så nickade han.

Han ställde upp sig bredbent med svärdet mot odjuret medan Alice samlade upp kjolarna och hoppade upp på räcket.

Hon hann tänka att det här kändes mycket värre än när hon var liten innan hon tog sats och sköt ifrån.

⁃ Svärdet, vad ska jag göra med svärdet? ropade Erik desperat.

⁃ Släpp det! ropade Alice tillbaka

Hon hörde klirrande när Erik kastade ifrån sig svärdet och såg honom komma efter henne.

Monstret vrålade, men det lät nästan som ett otäckt skratt istället för ett vrål av ilska.

Två våningar for förbi och Alice trodde att hon skulle slå ihjäl sig vid minst fyra tillfällen, men hon landade på fötterna när hon väl tog i marken.

⁃ Bara två våningar kvar, sa hon och försökte låta obrydd när Erik kom efter henne.

⁃ Du, vi var galna när vi var små, vem skulle göra det här frivilligt? sa han.

Hon höll med, men ville inte erkänna det.

⁃ Kom nu, sa hon och satte iväg till de två sista trapporna.

De här var ännu pampigare än de två tidigare, med stenräcken istället för trä. Alice hoppades att det skulle kännas tryggare. Det gjorde det inte.

Den här gången landade hon inte på fötterna, hon landade hårt på svanskotan och fick bita sig i läppen för att inte skrika högt. Adrenalinet fick henne ändå snabbt upp på fötter igen och ur vägen innan Erik kom efter och gjorde samma sak.

De såg uppåt, men de verkade faktiskt ha fått ett försprång, den gamle kungen var fortfarande ur synhåll.

⁃ Vad gör vi nu? 

Alice svarade inte utan kastade sig fram mot ytterdörrarna på andra sidan av den stora entréhallen.

Hon ryckte och drog i handtagen allt hon kunde, men de gick inte att rubba.

Hon vände sig tillbaka mot Erik, som såg på henne med tomma, uppgivna ögon.

⁃ Ingen av dörrarna går att öppna, sa han.

Det var ett konstaterande.

Så hörde de ljudet av en tung kropp som lufsade nerför trapporna någonstans ovanför dem.

Erik såg ner på sina tomma händer, bet sig i läppen och så sprang han mot ett bylte i hörnet av hallen som Alice inte ville tänka för noga på. När han rätade på sig igen hade han ett nytt svärd i handen.

⁃ Kom hitåt, sa han och grep tag om Alice hand.

Fördelen med det nya svärdet, var att det var menat för strid, och inte för utsmyckning, Erik sprang mycket lättare med det. Det gjorde också att Alice hade svårare att hänga med. De tunga kjolarna snodde sig runt benen.

De sprang genom stora, gyllene salar, dränkta i blod. Här nere fanns ingen säker plats att vända blicken. Ingenstans fri från blod.

Alice vände blicken mot marken.

Monstret kom allt närmare bakom dem.

Så sprang de in i en sista sal. En sista vacker återvändsgränd.

Stora balsalen. Mitten av salen var tom för att göra plats för dans, medan det stod stolar och bord längs kanterna för de som behövde vila.

Fullmånen lyste upp salen som om det vore mitt på dagen genom stora massiva fönster som vätte från golv till tak.

Men det fanns inga fler dörrar.

Ingenstans att ta vägen.

Erik snodde runt och lyfte svärdet för att möta sin far.

Monstret lufsade in. Stor och väldig reste han sig på bakbenen och vrålade.

Jakten var slut och han visste att han hade vunnit.

Erik stod fast.

⁃ Jag tänker inte låta dig ta henne, far.

Hans röst darrade, men han sköt fram hakan och tittade bestämt uppåt.

Odjuret vrålade igen.

Han öppnade gapet och visade tänderna och kastade sig fram emot prinsen.

Alice skrek.

Så tvärstannade han. Mitt i rörelsen.

För ett ögonblick skiftade odjurets ögon från gult till blått. Kungens ögon.

Monstret gick ner på alla fyra igen och lufsade fram och tillbaka på stället, som om den stred med sig själv om vad den borde göra.

Alice behövde en väg ut innan den gamle kungen bestämde sig. Så såg hon fönstren, och månen utanför.

Hon sprang mot fönstren och slet tag i en av stolarna som stod närmast. Med styrka hon inte vanligen ägde lyfte hon den tunga stolen över huvudet och använde den som en murbräcka mot glaset.

Med ett sjungande krossades det i tusen bitar. Några skar genom hennes hud när de föll. Hon plockade upp en av dem från golvet och sprang tillbaka till sin vän.

Odjuret vrålade och såg från henne till prinsen. Dess ögon var åter gyllene.

Han lyfte en av sina gigantiska ramar för att slå ner på pojken framför honom.

Alice tvekade inte. Hon satte glasbiten som en fällkniv mellan fingrarna, måttade och kastade.

Monstret vrålade när glasbiten sjönk in i dess flank. Han backade ett steg medan han försökte gräva bort glasskärvan med tänderna. Alice kastade sig fram och klamrade sig fast vi Eriks hand.

⁃ Kom! skrek hon och drog honom med sig.

Det stod framför hålet i fönstret.

⁃ Är du redo? frågade Alice.

Erik kastade en blick tillbaka mot sin far. Odjuret höll fortfarande på att försöka gräva ut glasbiten ur sidan.

⁃ Ja.

Och så hoppade de. Snön tog emot dem och dämpade deras fall.

Erik hjälpte Alice upp på fötter.

Hon såg bort mot slottet, orolig för att monstret skulle följa efter dem ut.

Hon kunde ana en mörk skugga lufsa fram till hålet i fönstret och sätta sig där.

Med ett vi sista vrål lyfte den huvudet mot månen och ylade ut sin sorg.

Alice vände sig mot Erik och såg tysta tårar rinna nerför hans kinder.

Hon sträckte ut sin hand mot hans.

⁃ Kom, så går vi.

Ljudet från julfirandet nere i byn hade tystnat. Det enda som hördes var den gamle kungens ylande.