En berättelse i juletid - Del I

Image by wirestock / on Freepik 

Alice ville vara var som helst annars än här. 
I den tidiga decemberskymningen tornade slottet upp sig över henne som något mörkt och olycksbådande djur, ett djur som väntade på att få svälja henne hel. 
Hon såg längtansfullt tillbaka ner mot byn där hennes mor och bröder just nu antagligen höll på och dukade upp julaftonens festmåltid. Än fanns det mat kvar i visthusen, och julaftonsmiddagen brukade alltid vara en av de rikligaste måltiderna på året. Men utan det här jobbet skulle maten i visthusen inte räcka ända till våren. 

Hon tvingade sig själv att vända sig bort från ljusen och julfirandet nere i byn. Med käkarna hårt ihopbitna knackade hon tre gånger i snabb följd på porten framför henne.

Dörren gick upp med ett lågt knarrande och avslöjade… ingenting.
Alice kunde inte se någonting i dunklet i rummet innanför. Hon tog tvekande några steg framåt.
- Hallå?

Ingen svarade. Hon klev in över tröskeln och ansträngde ögonen för att se något. Konstigt. Slottet brukade aldrig ha brist på belysning. Hon försökte minnas rummet från när hon var liten. När hon och de andra barnen på slottet härjat genom palatsets skrymslen och vrår som om de var de riktiga kungarna. 

Hon hoppade till när dörren bakom henne slog igen med en smäll.
Huden på armarna började knottras.

- Hallå? Det kom ett brev? Om en ny tjänst? Jag är här för… 

Hon avbröt sig tvärt. Någonstans ifrån hördes ett djupt, vibrerande morrande.
Hennes ögon började långsamt vänja sig vid bristen på ljus. En mörk skepnad fyllde korridoren längre fram. Mycket större än någon människa. Morrandet blev högre och den skiftade ställning. Ett par stora, gula ögon lyste genom mörkret.

Ett skrik slapp ut från hennes läppar innan hon vände sig om och började slita i dörren bakom henne, men det var lönlöst. Hur hon än sliter och drar så går dörren inte att rubba.
Bakom henne hördes ljudet av klor som långsamt skrapades mot stengolvet.

Designed by dgim-studio / Freepik

Hon vände sig om och såg på odjuret som närmade sig. Stor, större än någon björn hon någonsin sett, med raggig, brun päls och en kutig rygg, gick den mot henne på alla fyra. Runt bålen och ramarna hängde trasor, som om den en gång haft på sig kläder som slitits sönder.
Som om den log, öppnade den sitt gap och visade en lång rad vassa tänder.

Alice såg sig desperat omkring efter något att försvara sig med. I ena hörnet stod en bortglömd stötkärna för att kärna smör. Det skulle få duga. Hon lyfte upp den och kastade den mot monstret med så mycket kraft som hon kunde uppbringa. Stötkärnans tunga träram träffade rakt på odjurets huvud. Det positiva: det fick besten att stanna upp, gnälla och skaka på huvudet. Det negativa: när den gjort det reste den sig upp på bakbenen och vrålade ännu högre än innan.

- Förbannat också… Hon tryckte sig bakåt mot dörren.
Monstret kastade sig över henne, och det fanns bara en sak att göra - ducka och fly. Hon sprang blint framåt genom korridorer hon inte sprungit i sen barnsben, men på något sätt verkade fötterna veta vägen. Tills hon snubblade över något stort och mjukt som låg på marken. Hon tog emot sig med fingrar och knän. Något kallt och fuktigt sipprade in genom kjolen framtill och händerna kändes plötsligt alldeles kladdiga. 

Med dunkande hjärta såg hon sig om och svalde skriket när hon mötte ögonen som tomt stirrade tillbaka mot henne.
Ett blekt, vitt ansikte, med anletsdragen stelnade i en mask av skräck stirrade för evigt upp mot taket utan att någonsin se någonting mer…