En berättelse i juletid - Del II

Image by boyarkinamarina / on Freepik

 

Alice svalde skriket och snubblade bort från liket. Odjuret var aldrig många steg efter. Hon ryckte upp den närmaste dörren som ledde bort från korridoren och smällde igen den rakt framför huvudet på monstret. 

Hon stannade upp, med ryggen mot dörren och hjärtat i halsen. Hon hörde ett vrålande bakom sig, bara aningen dämpat av dörren mellan dem.

Rummet framför henne låg i totalt mörker, utan fönster som skulle kunna släppa in månljuset. Skulle hon våga lämna dörren? Hon visste inte. Hur länge skulle några träplank kunna hålla besten borta? 

Tvekande snurrade hon runt och backade försiktigt från dörren. När den inte genast flög upp sprang hon vidare. Mörkret gjorde att hon bara kunde hoppas att hon mindes rätt. Hon nådde väggen på andra sidan och famlade efter det som kanske fanns där. Det som skulle kunna rädda henne.

Efter några andlösa ögonblick slöt hennes fingrar runt en lucka. Hon andades ut med en suck och bad till alla gudar som kunde tänkas lyssna att mathissen skulle vara på plats och att den fortfarande kunde bära hennes vikt. 

Hon öppnade luckan och kände med händerna efter hissen, och där, istället för ett bottenlöst schakt kände hon ett golv. Hon höll andan när hon kröp in och vågade inte andas ut förrän hissen stabiliserats och inte kastade henne mot en säker död. Så snabbt hon kunde letade hennes fingrar efter repet som styr hissen, och så började hon mödosamt dra sin egen vikt uppåt.

När bara hennes fötter fortfarande var exponerade för luften utanför hörde hon dörren utanför ge vika med ett högt knak och monstrets tunga kropp dundrade in i rummet. Med en kraftansträngning vräkte hon upp hissen ännu en bit. Hon kunde känna odjurets klor riva mot hissens golv.

Vrålet när monstret insåg sig besegrat verkade skaka hela byggnaden.

Alice fortsatte att hiva sig själv uppåt. Först efter en hel våning började hon ifrågasätta varför hon inte hade valt att åka nedåt istället. Det hade varit smartare att ta sig till köket och försöka ta sig ut genom någon av tjänstefolkets dörrar. Istället hade hon tagit sig uppåt. Mot Eriks rum.

Hon svor åt sig själv, men nu var det för sent. Om hon skulle ta sig ner igen skulle hon bli tvingad att passera monstret. Så hon fortsatte uppåt och räknade våningarna, precis som hon gjorde när hon var liten.

Tre.

Fyra.

Hon lät fingrarna sväva i luften.

Så bet hon ihop käkarna och tryckte upp luckan. Den protesterade med ett högljutt gnissel, som om den varit stängd i många år.

Image by ELG21 on pixabay

Månljuset strilade in genom de stora fönstren i prinsens gemak.

Det såg annorlunda ut än då hon sist var här. Mindre som en barnkammare och mer… mer som en mans rum. 

Alice kände att hon rodnade och förbannade sig själv genast för det. Det fanns viktigare saker att tänka på nu.

⁃ Erik?

Hon sa det mjukt ut i rummet och visste inte vad hon hoppades på. 

Det kommer inget svar.

Hon svalde och klättrade försiktigt ut ur hissen. Hennes kropp var tacksam över att få lämna det trånga utrymmet.

Brasan i öppna spisen hade brunnit ner till sina sista glödande rester och Eriks säng var tom och bäddad. Alice tog några steg in i rummet. Den tjocka, lurviga mattan svalde ljudet från hennes steg. Så hörde hon något i tystnaden.

En snyftning.

⁃ Erik?

Fler snyftningar. Hon lyckades lokalisera att ljudet kom från det stora mahognyskrivbordet som tog upp större delen av innerväggen. Över den massiva möbeln hängde två vackert dekorerade svärd fastspända på väggen. 

Under den satt en pojke.

Han såg liten ut där han satt ihopkrupen med armarna omkring benen och huvudet djupt nedborrat mot knäna, fast han borde vara lika gammal som hon, fjorton år. Det rödblonda håret var lite för långt och lockade sig vid öronen. Ärmarna på hans vackra sammetsjacka var nedsölade av intorkat blod. 

Han darrade och gungade lätt fram och tillbaka, som för att trösta sig själv.

Alice kröp ihop hon också, så att hon fick plats att nå honom och lägga en hand på hans arm.

⁃ Erik?

Den här gången fick ordet effekt. Erik ryckte till, fläktade med armarna och tryckte sig bakåt mot väggen, mer som ett trängt djur än en människa.

⁃ Sch…

Alice hyschade lugnande och drog sig lite bakåt. Försökte se ännu mindre och ofarlig ut. Eriks vilda ögon lugnade ner sig och fastnade på henne. Hans andhämtning lät fortfarande ansträngd, men han såg lite mer ut som sig själv.

Hans blick flackade över hennes kropp som om han försökte förstå vad han såg. Han rynkade på ögonbrynen.

⁃ Alice?

Alice log.

Det var första gången hon hörde honom säga hennes namn på fem år. 

När de var små hade det inte varit någon som brytt sig om vem som lekte med vem. Pigans dotter hade lekt med hovfurirens dotter, Köksans dotter med prinsen….

Ingen hade brytt sig. 

Tills de plötsligt gjorde det. 

Alice ansågs inte vara en passande lekkamrat till en prins.

Eriks andhämtning verkade lugna ner sig.

⁃ Får jag komma in? frågade Alice.

Han svalde och nickade kort. Alice tryckte sig in bredvid honom. Det var trångt. Skrivbordet var stort, men de var två tonåringar nu, med långa ben och armar.

Erik hade vuxit sen hon hade sett honom sist. Rädslan gjorde att han såg yngre ut, men hans kropp var nästan en vuxens mans. Armarna var muskulösa från svärdsfäktning och andra sporter som ansågs passande för en kungason och händerna var långa och finlemmade.

Hon kände hur hjärtat började dunka hårdare i bröstet, och den här gången var det inte för att hon var rädd.

⁃ Du är verkligen här?

Erik verkade nästan inte tro sina ögon. Han stirrade på henne som om hon vore ett spöke.

⁃ Jag är här, sa hon och lät handen glida ner så att hon försiktigt kunde ta hans hand. Den var iskall i hennes.

Han tryckte hennes hand tillbaka och log ett svagt, darrigt leende.

⁃ Jag är glad… hans leende slocknade och han såg ner på deras sammanlänkade händer… Fast jag inte borde vara det, antar jag…

Det blev tyst. Alice visste inte vad hon skulle svara.

⁃ Du har träffat honom, eller hur?

Alice skrattade till, trots att det inte var det minsta roligt.

⁃ Monstret… ja, vi har stiftat bekantskap. Var kommer han ifrån?

Erik svalde, men svarade inte på frågan. Han tog hennes hand i båda sina och drog in ett häftigt andetag.

⁃ Är du skadad?

Han såg på blodet på hennes fingrar och lyfte sen blicken mot henne och lät ögonen fara över hennes kropp igen, som om han letade efter skador.

⁃ Nej, det är inte mitt. 

Hon svalde och tryckte bort minnet av de tomma, oseende ögonen. Hon bet ihop käkarna.

⁃ Erik, vi måste ut härifrån.

Erik skakade häftigt på huvudet.

⁃ Nej.

Han hade börjat darra igen. Hon tryckte hans hand hårdare i sin.

⁃ Vi måste. Vi kan inte stanna här. Vi skulle svälta… eller frysa ihjäl. Hur länge sen var det du åt något?

Han skakade fortfarande på huvudet, men hon var inte säker på om det var ett svar på hennes fråga eller ej.

⁃ J..jag vet inte. Vi åt middag då… han avbröt sig och tog sats på nytt… Var det igår? Är det julafton idag?

Alice nickade. Hon hindrade sig själv från att ställa frågan som ville ut. Hon ville inte riskera att Erik slöt sig igen.

Hon kröp försiktigt ut i rummet igen, vände sig om och sträckte ut handen mot Erik för att få honom att följa efter.

Han tvekade. Hon trodde nästan… men så drog han ett djupt andetag och följde efter henne.

Alice gick fram till fönstret och tittade ut över borggården. Fullmånen sken och badade allt i ett spöklikt, vitt ljus med långa skuggor.

Inget levande rörde sig därute. Slottet var tyst. Så långt ifrån hur det brukade vara på julafton. Skratt och skrän och ljus och värme.

Nu låg slottet mörkt och iskallt.

Hon vände sig om och insåg att Erik stod bakom henne och tittade på henne.

Nu när hon kunde se hand fulla längd insåg hon hur mycket längre han blivit. Han var nästan huvudet längre än hon och snyggare än vad hon anat förut.

Hon kände hur kinderna hettade när hon återigen insåg att hon var ensam med honom.

Han tog ett steg fram mot henne och tog hennes händer i sina.

⁃ Alice, tack för att du är här… jag vet inte hur…

Han såg ner på henne och ett ögonblick flackade hans blick från hennes ögon till hennes läppar. Eller? Ögonblicket var över så snabbt att Alice tvivlade på att det ens hade hänt. Han släppte henne och tog ett steg tillbaka.

⁃ Du… Du har rätt. Vi måste härifrån.

Han sköt fram underkäken och sträckte på sig, som om han stålsatte sig för något.

Alice gick fram till dörren som ledde ut till korridoren utanför. Hon lade örat mot springan och försökte höra något där utifrån.

⁃ Vet du om det är någon mer som lever därute?

Hon vände sig om mot Erik igen och kunde se hur all färg rann ur hans ansikte.

Han skakade på huvudet.

⁃ Det är bara vi, sa han tyst.

Alice ville plötsligt inte veta något mer. Hon svalde och vände sig mot dörren igen.

⁃ Då så. Vi öppnar dörren och springer åt höger. Där finns tjänstefolkets trappa till källaren. Därifrån kan vi ta oss ut genom någon av tjänarnas ingångar. 

Hon såg tillbaka mot Erik som nickade bistert mot henne. Hon drog in ett djupt andetag och sträckte sig efter handtaget.

⁃ Vänta.

Hon vände sig om igen och såg hur Erik klättrade upp på skrivbordet och drog ner ett av svärden från sina hållare.

Han stapplade till, oförberedd på tyngden innan han greppade svärdet med båda och såg beslutsamt på Alice. Så tvekade han lite.

⁃ Vill du också ha ett?

Alice bet sig i läppen, sen skakade hon på huvudet.

⁃ Jag skulle inte veta hur jag skulle använde det. Det är viktigare att jag kan springa fort, sa hon och log bistert.

Erik nickade. Han hoppade ner från skrivbordet och lade en hand på hennes arm.

⁃ Låt mig gå ut först och… det är något jag måste berätta för dig.

Han svalde och blundade, som om orden han försökte säga gjorde fysiskt ont i honom.

⁃ Monstret… det är min far.