Veras Noveller

Image  by kjpargeter on Freepik Monstret var…. monstret var kungen. Orden slog in i Alice som ett fysiskt slag. Hon sneglade på Erik. Hans ögon var blanka av tårar. Hon nickade. Erik vände sig bort och drog hastigt handen över ögonen. ⁃ Låt oss… låt oss göra det här. Han lät spetsen på svärdet glida ned så att han kunde öppna dörren ut till korridoren. Alice ögon fastnade direkt på en mörk skepnad på golvet längre bort i korridoren, men vred genast bort huvudet. Hon hade ingen önskan om att undersöka den närmare. Månljuset strilade in genom fönstren och bildade fyrkanter av ljus på golvet, men mellan pölarna av månljus härskade skuggorna. De gick så tyst som de kunde. Erik först med svärdet i båda händerna. Alice ansträngde öronen för att höra något i den onaturliga tystnaden. Men där var något. ⁃ Jag tror jag hör något, viskade hon, så tyst hon kunde. Ett svagt morrande. Hon ansträngde sig för att höra varifrån ljudet kom. En annan våning kanske? Skrapet av klor. Hon steln...

Image by boyarkinamarina / on  Freepik   Alice svalde skriket och snubblade bort från liket. Odjuret var aldrig många steg efter. Hon ryckte upp den närmaste dörren som ledde bort från korridoren och smällde igen den rakt framför huvudet på monstret.  Hon stannade upp, med ryggen mot dörren och hjärtat i halsen. Hon hörde ett vrålande bakom sig, bara aningen dämpat av dörren mellan dem. Rummet framför henne låg i totalt mörker, utan fönster som skulle kunna släppa in månljuset. Skulle hon våga lämna dörren? Hon visste inte. Hur länge skulle några träplank kunna hålla besten borta?  Tvekande snurrade hon runt och backade försiktigt från dörren. När den inte genast flög upp sprang hon vidare. Mörkret gjorde att hon bara kunde hoppas att hon mindes rätt. Hon nådde väggen på andra sidan och famlade efter det som kanske fanns där. Det som skulle kunna rädda henne. Efter några andlösa ögonblick slöt hennes fingrar runt en lucka. Hon andades ut med en suck och bad till alla...

Image by wirestock / on  Freepik   Alice ville vara var som helst annars än här.  I den tidiga decemberskymningen tornade slottet upp sig över henne som något mörkt och olycksbådande djur, ett djur  som väntade på att få svälja henne hel.  Hon såg längtansfullt tillbaka ner mot byn där hennes mor och bröder just nu antagligen höll på och dukade upp julaftonens festmåltid. Än fanns det mat kvar i visthusen, och julaftonsmiddagen brukade alltid vara en av de rikligaste måltiderna på året.  Men utan det här jobbet skulle maten i visthusen inte räcka ända till våre n.  Hon tvingade sig själv att vända sig bort från ljusen och julfirandet nere i byn. Med käkarna hårt ihopbitna knackade hon tre gånger i snabb följd på porten framför henne. Dörren gick u pp med ett lågt knarrande och avslöjade… ingenting. Alice kunde inte se någonting i dunklet i rummet innanför. Hon tog tvekande några steg framåt. - Hallå? Ingen svarade. Hon klev in över tröskeln och anst...